Smygläsning av De odödliga av J.T. Ellison

Halvmåne i tredje kvarteret
Samhain (Halloween)

Nashville, Tennessee

31 oktober

15.30

Taylor Jackson sträckte på sig, lade armarna bakom ryggen och kände hur ärmarna på uniformen fick det att klia på handlederna. Hon kände sig inte så lite generad. Hon hade bett om att det här skulle göras diskret, bara en klapp på axeln för att visa att hon var tagen till nåder igen, men det ville hennes chef inte höra talas om. Inte nog med att han hade envisats med att hon inte bara skulle få tillbaka sin grad igen, hon skulle dessutom få en utmärkelse under en ceremoni som var öppen för alla. Hennes fackliga ombud var alldeles till sig och hade, på hennes uppmaning, tagit tillbaka den stämning som hon varit tvungen att skicka in när hon blivit degraderad utan anledning. Taylor var också väldigt nöjd. Hon hade kämpat för att få komma tillbaka och det var skönt att kunna lägga allt bakom sig. Men all den här uppståndelsen var i mesta laget.

Det hade varit en lång eftermiddag. Taylor kände sig som en cirkushäst och blev mer och mer generad över allt beröm som östes över henne för att hon varit med och fångat seriemördaren som tagit livet av två kvinnor, kidnappat en tredje och flytt till Nashville med Taylor i hasorna. Hon hade gripit honom i Italien och blivit omskriven i tidningar världen över eftersom hon samtidigt haft ett finger med i gripandet av en av Italiens värsta seriemördare, Il Macellaio. Nyheten nådde förstås även hennes chef som känt sig tvingad att skrida till handling.

Inte nog med att hon kunde titulera sig kriminalkommissarie igen, hon hade dessutom fått tillbaka befälet över en grupp skickliga mordutredare. Kriminalinspektörerna Lincoln Ross och Marcus Wade hämtades tillbaka från södra distriktet, och hon lyckades till och med övertala sin chef att låta Renn McKenzie återvända till våldsroteln. Hon hade fått tillbaka sina pojkar.

De flesta av dem.

Pete Fitzgerald hade gått upp i rök. Sist Taylor pratade med honom hade han gått i hamn på Barbados där han väntade på en reservdel till båtmotorn. Han hade ringt och berättat att han trodde att han hade sett deras gamla ärkefiende, men sedan dess hade hon inte hört av honom. Hon var sjuk av oro, fullt övertygad om att Fitz blivit tagen till fånga av Tronföljaren, en mördare som var så grym att han ständigt dök upp i hennes drömmar och i hennes tankar. En mördare som Taylor inte gripit, en som bokstavligt talat slunkit ur hennes grepp.

Så sent som i förra veckan hade hennes oro tilltagit när kustbevakningen hade fångat upp nödsignaler utanför North Carolinas kust från Fitz båt. Trots att man letat i dagar hade man inte hittat den. Sökandet hade ställts in och polisen i North Carolina hade inte kopplats in eftersom det inte fanns någon anledning att tro att ett brott hade begåtts. Taylor hade tagit kontakt med FBI i hopp om att de skulle hjälpa henne, men än hade hon inte hört någonting ifrån dem.

Trots att hon försökte skaka av sig tankarna på Fitz och på vad han hade blivit utsatt för tyngde skuldkänslorna alltmer. Hon hade utmanat Tronföljaren, uppmanat honom att komma och ta henne. I stället hade han gett sig på hennes bäste vän, mannen som efter Baldwin stod henne allra närmast. Fitz var förmodligen död och det var hennes fel, den vetskapen blev henne nästan övermäktig.

Hon lät blicken svepa över alla blåklädda människor som slagit sig ner framför henne. På raden längst fram satt hennes fästman, John Baldwin, och log brett. Håret var lite för långt igen, de mörka lockarna dolde pannan och öronen. Men hon lade band på sig och lät bli att himla med ögonen. Det skulle tidningarna knappast missa och hon ville inte dra mer uppmärksamhet till sin person än hon redan hade gjort. I stället snurrade hon förlovningsringen några varv på fingret.

Bredvid hennes fästman satt hennes utredningsgrupp: Lincoln Ross, vars hår vuxit sig tillräckligt långt för dreadlocks, Marcus Wade, brunögd och lycklig. Det hade blivit allvar mellan honom och flickvännen och Taylor hade aldrig sett honom så här förnöjd någon gång. Den nya medlemmen i laget, Renn McKenzie, satt till vänster om Marcus. Taylor såg att McKenzies partner, Hugh Bangor, slagit sig ner några rader längre bak. De hade varit väldigt diskreta – ingen annan än Taylor och Baldwin kände till att de var ett par.

Till och med hennes förre chef, Mitchell Price, var där och han log välvilligt mot henne. I samband med att Taylor blivit degraderad hade Price tvingats avgå, men han hade hittat en ny bana i livet. Han ordnade med livvakter åt country-artister och hade sagt till Taylor att hon var välkommen att börja hos honom om hon kände för att hoppa av Nashvillepolisen.

Den ende som saknades var Fitz. Hon svalde hårt för att bli kvitt klumpen som fastnat i halsen.

Polismästaren satte fast någonting på hennes uniformsjacka. Sedan tog han ett steg bakåt och log brett och började klappa händer. Publiken var inte sen att stämma in i applåden och Taylor önskade att hon kunde sjunka genom golvet. Det var för mycket ståhej för att hon skulle trivas.

När applåderna tystnade gjorde polismästaren en gest mot mikrofonen. Taylor drog ett djupt andetag och gick fram till den.

- Tack ska ni ha allihop för att ni kommit hit i dag. Jag uppskattar det verkligen. Men egentligen är det fler än jag som borde uppmärksammas. Jag hade inte klarat av det utan kriminalinspektör Renn McKenzie, specialagent John Baldwin, kriminalkommissarie James Highsmythe från Londonpolisen och alla poliser här hemma som bidrog i stort och i smått till att vi kunde lösa fallet. Invånarna i Nashville är skyldiga er alla ett stort tack. Men nog talat om det. Nu fortsätter vi jobba.

Det hördes spridda skratt och snart applåderade alla igen. Lincoln stoppade in två fingrar i munnen och busvisslade. Nu kunde hon inte låta bli att himla med ögonen. Baldwin blinkade mot henne och det syntes att han var stolt. Med ryggen rak och blossande röda öron tackade hon polismästaren och andra höjdare, nickade mot sin nya chef, Joan Huston, och gick ner från podiet. Folk samlades i klungor. Polisernas jargong lät som musik i hennes öron. Hon var tillbaka och det kändes förbaskat bra.

Baldwin kom emot henne och tog hennes hand i sin. – Hur känns det att bli utsedd till årets utredare?

Hon fyllde lungorna med luft och släppte sedan ut den så att det hördes. – Börja inte du också, stönade hon. Det är pinsamt nog som det är.

Han skrattade och gav henne en öm kyss på handen.

Lincoln och Marcus kramade om henne och McKenzie skakade hennes hand.

- Grattis, kommissarien!

Lincolns leende värmde och hon klappade honom i ryggen. Även Price, som trimmat och vaxat mustaschen, kom och skakade hand med henne.

- Vad blir det första du tar tag i nu när du fått tillbaka din grad igen? ville Marcus veta.

- Att bjuda alla på öl. Det är ju Halloween. Vad sägs om en Guinness nere på Mulligan’s?

- Inte mig emot, svarade Marcus.

Hon tittade ner på uniformen. – Jag ska bara byta först.

- Samma här. Försten till omklädningsrummen!

Tio minuter senare hade hon tagit på sig sina egna kläder – jeans, cowboyboots, en svart polo och en grå manchesterkavaj som fick vara oknäppt. Det kändes betydligt ledigare än den stela uniformen. Hon satte fast hölstret i bältet och kastade sedan ett öga på brickan. När hon blivit av med den hade hon varit nära att knäckas. Efter att ha smekt den gyllene ytan satte hon fast den på bältet. Allt var i sin ordning igen. Hon smällde igen dörren till sitt skåp och gick sedan ut för att möta de andra. Det undgick henne inte att Baldwins blick sökte sig till hennes smala midja, men hon låtsades inte se hans belåtna leende.

När hon hörde männens röster, deras skämt och skratt, bakom sig blev hon än en gång påmind om vilken tur hon hade. Kunde hon bara hitta Fritz och sätta dit Tronföljaren skulle allt vara perfekt.

De hade precis fått puben inom synhåll när Taylors mobil ringde. Hon tittade på displayen och såg att det var från larmcentralen.

- Jackson, svarade hon.

- Vi har fått in ett larm med kod 10-64J, förmodligen mord, på Estes Road 3800. Jag upprepar ett 10-64J.

Ett J innebar att offret var minderårigt och Taylor rös. Det värsta hon visste var när ett barn hade råkat illa ut.

- Jag tar det, sa hon och stoppade tillbaka mobilen. Killar, jag är ledsen men jag måste dra.

Hon fick upp plånboken ur innerfickan på kavajen och gav Lincoln två tjugodollarsedlar. Han skakade på huvudet.

- Vi är också i tjänst, sa han.

Hon visste bättre än att säga emot. De var lika glada som hon över att de fick jobba ihop igen.

- Jag kör, erbjöd McKenzie.

Hon log mot dem och vände sig sedan till Baldwin som dragit sig åt sidan. – Ska inte du följa med?

- Va? Säg inte att polisen behöver hjälp av en profilerare från FBI! retades han.

- Det är klart att vi gör. Kom nu så åker vi. Vi tar två bilar.

*

De körde längs West End, McKenzie tog täten och Taylor och Baldwin följde efter. Att ta sig till Green Hills så här dags på dagen var en utmaning, men McKenzie lyckades hitta genvägar runt de värsta trafikstockningarna. Efter West End svängde han vänster på Bowling och vidare genom ett lummigt och lugnt bostadsområde som låg bortom allfarvägarna.

Många hus var smyckade inför Halloween, rysliga scener med gravstenar och mumier i naturlig storlek skapade av proffs och några inte fullt lika skrämmande som det syntes att barn låg bakom. I hörnet av Bowling och Woodmont stod en häst i naturlig storlek med en huvudlös ryttare. Det började skymma och det hade regnat tidigare på eftermiddagen. Dimslöjor dansade över gräsmattorna. Man hade tänt ljus i urgröpta pumpor och det varma skenet ingav lite tröst i mörkret.

När de väl tog av till vänster på Estes dröjde det bara en stund innan de letat sig fram till rätt hus. De som varit först på plats – brandkår och ambulans – hade redan åkt därifrån. Det var fullt av polisbilar på gatan som spärrats av. Blåvitt ljus lyste upp fasaden på tegelhusen. Lite längre bort på gatan förflyttade sig grupper av barn åtföljda av föräldrar från dörr till dörr för att tigga godis. Även om det inte hade varit Halloween skulle det ha varit en kuslig scen.

Paula Simari var på plats och hon stod bredvid polisbilen. Hennes partner, schäfern Max, satt i baksätet och log sitt vargflin. Hans tjänster hade tydligen inte behövts här.

När Paula fick syn på de fem som kom emot henne höll hon upp händerna framför sig. – Vilket pådrag! Det är bara en kropp där inne. Hon nickade mot det höga huset. – Hur känns det att vara tillbaka, kommissarien?

- Tack, bara bra. Taylor tyckte om Simari. Hon kunde både skämta och vara allvarlig. – Du kan väl berätta vad du vet medan vi tar oss en titt, bad hon.

Innan de började gå skrev Taylor sitt namn i brottsplatsjournalen och lämnade sedan över pennan till Baldwin. Från och med nu skulle hon följa reglerna till punkt och pricka.

- Offret är en vit sjuttonåring vid namn Jerrold King, avslöjade Simari. Hans syster, Letha, kom hem efter att ha varit ute och shoppat med några kompisar – de går på Hillsboro båda två men var lediga efter lunch eftersom lärarna har en halv studiedag. Hon påstår att hon gick till hans rum för att låna en cd och där hittat hon honom naken i sängen. Hon ringde genast efter ambulans, men han var redan död när den väl kom hit.

- Självmord? undrade Taylor.

- Inte direkt, svarade Simari sammanbitet. Såvida han nu inte var masochist.

- Vad menar du? frågade Baldwin och höjde på ögonbrynen.

Simari bet sig i underläppen. – Ni ska nog bilda er en egen uppfattning. Det var därför jag kallade hit er.

Taylor stirrade på henne och ryckte sedan på axlarna. – Okej. Då sätter vi fart. Baldwin, du följer med mig. Marcus och Lincoln, ni pratar med grannarna.

Hon pekade på uppfarten till grannhuset där det hade samlats en massa människor, några utklädda för att gå på Halloweenfest, men de flesta såg ut att precis ha kommit hem från sina arbeten. Det gick tre kostymer på varje maskeraddräkt.

– Hör efter om någon har sett någonting utöver det vanliga. McKenzie? Kolla att rättsläkaren och brottsplatsteknikerna är på väg hit.

- Det ska bli.

Hon följde efter Simari uppför den breda trappan till en entré som ramades in av pelare. Tre häxdockor hukade sig bakom en gungstol som svepts in i konstgjord spindelväv, på ömse sidor om dörren stod järnkrukor med orangeröda krysantemum.

Taylor samlade ihop håret i en knut och satte en snodd runt innan hon drog på sig latexhandskarna. Baldwin tog också på sig ett par för att inte lämna spår efter sig som skulle försvåra för teknikerna.

Simari öppnade. I hallen, på nedersta trappsteget, satt en flicka i tonåren, hon hade grov hy och det korpsvarta håret var klippt i en kort page. Ansiktet var kritvitt och hon skakade. Under ögonen hade hon mörka ringar och i ena mungipan syntes rester av mörkt läppstift. Läpparna var hårt sammanpressade. Det såg ut som om hon visste att världen skulle gå under om hon öppnade dem.

Ta reda på vad som händer sedan... köp boken HÄR.