Gömstället vid Willow Lake av Susan Wiggs

Prolog

Korengal-dalen, Kunarprovinsen, Afghanistan

Hans frukost, som bestod av tunna pommes frites som inte bara såg ut som utan även smakade som skosnören och en röra som var gjord på äggpulver, stirrade upp på honom från plastbrickan. Koppen var fylld med en kaffeliknande vätska.

Så här i slutet av den två år långa tjänstgöringen ville Ross Bellamy inte ens titta på frukosten. Han hade nått sin gräns. Lyckligtvis var det här hans sista dag på förläggningen. Nu kändes det förstås som vilken dag som helst – långtråkig, samtidigt som ett ständigt hot fick alla att ha nerverna på spänn. Mellan väggarna i den stora matsalen ekade ljudet från en knastrande högtalare och klirret från bestick, men det var han så van vid det här laget att han knappt hörde det. Borta vid kommunikationsradion satt några av hans kollegor och väntade på att rycka ut.

Väntan brukade sällan bli lång. Luftburna räddningsaktioner hörde till vardagen.

När walkie-talkien som hängde i hans bälte började låta ställde han ifrån sig brickan. Signalen betydde att alla som var i tjänst skulle släppa allt de hade för händer – även om man precis spetsat en mystisk köttbit på gaffeln. Även om man satt med en vinnande hand. Även om man bara hunnit skriva första meningen i ett kärleksbrev eller var mitt inne i en bön.

Sjukvårdsteamet brukade skryta med sin snabba reaktionstid – fem till sex minuter från det att larmet gått till att samtliga var på plats och helikoptern kunde lyfta. Kvinnor och män, några tuggade fortfarande, andra torkade håret efter duschen, föll snabbt in i sina roller.

Ross bet ihop käkarna och undrade vad som väntade, samtidigt som han hoppades att han skulle klara sig helskinnad igenom även den här dagen. Han behövdes där hemma. Hans farfar var dålig – det hade han varit en längre tid nu och Ross misstänkte att han inte hade fått veta exakt hur illa ställt det var. Det var svårt att föreställa sig farfar i sjuksängen. Han som alltid varit så vital, som älskat att resa och vars skratt överröstat alla andras och som fått folk att le. Han var mer än en farfar för Ross. Omständigheterna hade gjort att de kommit varandra nära när Ross var liten och det bandet hade vuxit sig starkare med åren.

Ett plötsligt infall gjorde att han stoppade på sig det senaste brevet som han fått av sin farfar, det hamnade i bröstfickan, närmast hjärtat. Det faktum att han tog sig tid med det fick honom att bli lite orolig.

- Då drar vi, Leroy, sa Nemo som var chef för teamet.

Som alltid inom armén var det inte lätt för utomstående att förstå varifrån alla fick sina smeknamn. För Ross del hade det börjat med att någon fått nys om hans skyddade uppväxt – silversked i munnen, hade någon sagt. Man hade retat honom för de fina skolorna och hans burgna släkt och Nemo hade kallt honom lille lord Fauntleroy, som till slut förvandlats till Leroy. Namnet hade fastnat.

- Jag är klar, svarade Ross och tog sikte på helikoptern som han och Ranger skulle hålla i luften i dag.

- Lycka till med JN!

JN stod för Jävla Nybörjare och innebar att Ross skulle få med sig ett blåbär. Han lovade att vara snäll. Hade det inte varit för att det kom nya skulle han bli kvar här för alltid. Men inom en snar framtid, några dagar bara, skulle han vara hemma, förutsatt att han inte klantade till det i dag.

JN visade sig vara en ung kvinna, en sjukvårdare vid namn Florence Kennedy från Newark i New Jersey. Hon hade det där sammanbitna, lite barnsliga uttrycket i ansiktet som knappt dög till att dölja en bottenlös skräck.

- Vad fan väntar du på? röt Nemo när han passerade henne. Sätt fart på påkarna!

Hon rörde inte en min, det var bara blicken som visade hur arg hon blivit. Hon gjorde heller inga ansatser att följa efter Nemo.

Ross spände ögonen i henne. – Nå? Vad i helvete är det frågan om?

- Sir, jag … har lite svårt för folk som svär.

Ross gav ifrån sig ett gapskratt. – Du står i begrepp att flyga rätt in i en krigszon och retar upp dig på svordomar! Lika bra att du vänjer dig. Inga svär så mycket som soldater, inga ber lika mycket heller. Snart kommer du också att tycka att det är okej.

Det såg ut som om hon var på väg att börja gråta. Han försökte komma på något att säga, men det var tomt i huvudet. När hade de vänliga, tröstande orden tagit slut?

När hade han blivit avtrubbad?

- Kom nu, sa han och fortsatte utan att se sig om.

Ansvarig tekniker gav full hals och rabblade igenom checklistan. Alla klev ombord. Vapen och hjälmar låg och väntade.

Ross lyssnade på instruktioner i öronmusslan och tittade på kartan. Det här var den sortens uppdrag som alla bävade för – de skadade var både militära och civila och fienden var kvar i området. Apache-helikoptrar skulle eskortera dem eftersom de röda korsen på undersidan och på dörrarna inte betydde något för fienden. För en sårad soldat var luftburen hjälp den enda räddningen.

Efter några minuter var de på väg norrut över de ständigt gröna bergen i Kunarprovinsen. Medan de flög i hög hastighet över ett landskap med kantiga bergstoppar, enorma skogar och silverglänsande floder kände Ross sig spänd och på sin vakt. Det konstanta oväsendet och säkerhetsföreskrifterna fick alla att minimera samtalen. Att bege sig in i ett farligt område var inget nytt för dem, ändå vande han sig aldrig. Sista uppdraget, intalade han sig. Det här är ditt sista uppdrag. Se till att slutföra det.

Korengal-dalen var en av de vackraste platserna på jorden men också en av de farligaste. Det hände att helikoptrar möttes av missiler, kanoner och till och med linor som spänts mellan bergstopparna. Just nu syntes ljusskenet från automatvapen och olycksbådande rökpelare som steg mot skyn. Dödliga vapen riktade mot helikoptrarna.

Ross hjärta mindes den tid det tog från det att han fick syn på ljusskenet till det att det small – en, två, tre slag och sedan kunde någonting bli satt ur spel.

Apache-helikoptrarna vek av för att beskjuta området som ljusskenet kom ifrån. Manövern fick fienden att ta en paus så att sjukvårdsteamets helikoptrar skulle kunna gå ner.

Ross och Ranger, den andre piloten, fokuserade på att landa så nära den plats som anropet hade kommit ifrån. Trots all information de hade fått visste de aldrig vad som väntade dem. Hälften av alla utryckningar handlade om att evakuera civila afghaner och säkerhetspersonal. Medicinskt sett hade landet en urusel infrastruktur och en helikopterhämtning kunde handla om patienttransport, krigsskador eller vanliga olyckor. Ross hade sett mycket mänskligt lidande. Att döma av deras destination var det här inte någon enkel transport till Bagram Air Base. Det här området hölls i ett dödligt järngrepp av talibanerna och kallades Dödens dal.

De majestätiska barrträden gungade fram och tillbaka när helikoptern sjönk mot marken. Inklämda mellan bergsväggarna låg en samling hyddor med jordtak. Han såg civila och militärer, några jagade efter fienden, andra vakade över sina sårade i väntan på hjälp.

Sluttningarna på ömse sidor om dalen lystes upp som av blixtar. Ross förstod med detsamma att det pågick alltför mycket eldgivning från marken. Apache-helikoptrarna hade spridit ut sig för glest.

Risken att dra till sig fiendens eld var stor, och som pilot var det hans sak att avgöra om de skulle gå ner. Ge sig av härifrån och rädda livet på besättningen eller landa och ta med sig de sårade. Som alltid var det inte något lätt val, men det var han som måste göra det och sedan stå fast vid det. Här fanns inte tid för några diskussioner.

Han höll sig så nära marken som det gick och såg att det var omöjligt att landa. Den andre piloten skakade också på huvudet. Marken var för ojämn. De skulle bli tvungna att hissa ner en räddningskorg.

Insatschefen lutade sig ut och lät en kabel glida över sin behandskade hand. Korgen sjönk ner till marken och den förste soldaten – han som var allvarligast skadad – placerades i korgen. Ross lät helikoptern stiga till väders medan korgen vinschades in.

Den var nästan inne i helikoptern när Ross fick syn på en ny rökpelare – ett raketgevär. På sjutton meters höjd hade han ingen möjlighet att göra en undanmanöver.

Ett vitt ljussken lyste upp helikopterns innandöme. All utrustning for omkring och sekunden efter riste det till. Ross hann skicka ett korthugget rop på hjälp till basen innan en hård stöt mot ryggen fick honom att tappa luften. Dö inte nu, sa han till sig själv. Du får för fan inte dö nu! Han måste hålla sig vid liv, för om han dog skulle han ta med sig alla de andra. Det om något var en bra anledning att hålla sig vid liv.

Han hade fått ner helikoptrar som blivit träffade förut, men inte under sådana här omständigheter. Det fanns inget vattendrag i närheten. Han hoppades att de skulle landa utan att någon tog skada. Än visste han inte om de hade fått in korgen. Det orkade han inte heller tänka på – en sårad soldat som hängde och slängde under dem.

Ranger försökte få liv i en annan radio. Röd rök från en granat bolmade upp och sveptes bort av vinden. Ross lyckades hitta en markplätt just som nästa salva nådde dem. Det kändes som om de hamnat i en mixer. Tjuten från rotorbladen fyllde hans huvud.

När marken rusade dem till mötes kom han på sig med att stirra ner på en trasig reklamaffisch för mjölkersättning och ett trasigt fotbollsmål. Motorerna tjöt, stål och aluminium flög runt deras huvuden. Nedslaget kändes i vartenda ben i hans kropp. Käkarna slogs ihop. Ett rotorblad lossnade och mejade ner allt i dess väg. Ross kastade sig ut redan innan de stod stilla. Lukten av bränsle var kvävande. Han grep tag om Rangers axel och tackade högre makter för att den andre piloten var vid liv.

Nemo kämpade för att göra loss säkerhetsselen som trasslade. Ross hjälpte honom och tillsammans drog de med sig den sårade killen i korgen som man tack och lov hade hunnit få in.

- Kennedy! Ross ställde sig på knä bredvid henne. Hon låg på sidan och var kusligt stilla. – Hallå där! Rör på dig, för helvete! Vi måste härifrån!

Var inte död, tänkte han. Du får inte vara död. Fan, vad han avskydde det här. Alla gånger som han vänt på en livlös kropp bara för att konstatera att han eller hon var död eller utom all räddning.

- Ken…!

- Jävlars helvete! JN:n slog bort hans händer och kom på fötter samtidigt som hon svor igen. Under någon bråkdels sekund fokuserade hon blicken på Ross. Nybörjarrosigheten var borta från hennes kinder. Benhård beslutsamhet var det enda som syntes i hennes ansikte. – Vi har för helvete ingen tid att förlora!

De fyra hukade sig under helikoptern. Det röda korset var genomborrat av kulhål liksom stjärtpartiet. Apache-helikoptrarna besvarade elden från marken och gav dem en välbehövd paus. Den andra räddningshelikoptern syntes inte till, den hade förmodligen redan skickat ut nödsignaler. Svart rök steg runt dem.

Möjligheten att ta sig härifrån var obefintlig och de måste därför söka skydd så fort som möjligt. Med sänkta huvuden hjälptes de åt att bära korgen till närmaste hus. Genom ett moln av rök och damm fick Ross syn på en fiendesoldat som höll en AK-47:a framför sig medan han närmade sig huset från motsatta hållet.

- Jag tar det, viskade han till Nemo.

Obeväpnad som han var visste han att han bara hade sekunder på sig att överrumpla den andre. Det var nu soldaten i honom tog över. Han smög sig på bakifrån, grep tag om den andres vrister och ryckte till så att han föll raklång på mage. Redan innan han hade hämtat andan hade Ross fått in flera välriktade slag – ögon, nacke, skrev, i den ordningen - bundit ihop hans handleder, tagit ifrån honom vapnet och börjat släpa in honom i huset.

Där inne hittade han amerikanska och afghanska soldater som väntade på att bli räddade. – Dustoff 91, presenterade Ranger sig med. Tyvärr måste ni vänta på nästa transport.

Den tillfångatagne soldaten stönade på golvet.

- Var fan har du lärt dig de där konsterna? frågade en av de amerikanska soldaterna.

- Närstrid utan vapen, den medicinska personalens specialitet, sa Nemo som gav Ross en hand.

En kör av röster hördes, engelska blandad med pashto.

- Det är kört, sa en utmattad soldat.

Precis som sina kamrater såg han ut att inte ha varit i närheten av en dusch på veckor. Killen – fortfarande ungdomligt rund om kinderna men med plågad blick – berättade entonigt vad de hade varit med om. Det hördes att han inte var helt närvarande. Var gång Ross träffade en soldat i det här skicket undrade han om den del som saknades någonsin skulle komma tillbaka.

- Kom så tar vi en titt på den skadade killen, föreslog Kennedy.

Hon verkade behöva ha något – vad som helst - att sätta händerna i. Den rundkindade soldaten tog med sig henne bort till några som låg på golvet – en afghansk tonåring som höll i en iPhone och nynnade på något som lät som en klagosång, en annan som stönade högt och höll om sitt söndertrasade ben, flera var medvetslösa. Kennedy tog pulsen på dem och såg sig sedan vilset om.

- Jag behöver något att skriva på, sa hon.

Ross tog upp en spritpenna ur hennes väska. – Där, sa han och pekade på tonåringens bara bröstkorg.

Hon tvekade lite, men började sedan skriva på hans hud. Utifrån hördes skottlossning. Efter vad som kändes som en evighet, men förmodligen bara var tjugo minuter, dök nästa räddningshelikopter upp och en läkare hissades ner. Maskinen steg till väders och piloten började leta efter ett ställe att landa på.

Ross klev över några soldater som uppenbarligen var döda. Han kände absolut ingenting. Det fick han inte göra. Tids nog skulle mardrömmarna komma.

- Kolla om du kan stoppa blödningen där borta, sa den nya sjukvårdaren och pekade på ett av offren. Tryck något emot såret bara.

Ross slet loss en ärm för att hejda blodflödet. Inte förrän han såg att det minskat tittade han upp och upptäckte att armen satt på en gammal man och att ett ung pojken höll om honom. Pojken sjöng någonting i hans öra. Det verkade ha en lugnande inverkan, märkte Ross.

Han måste hitta den del inuti sig där han fortfarande kunde känna. Han behövde det där som fanns i pojkens hand, den som smekte gamlingens kind. Familjen. Känslan av samhörighet. Den gav livet mening. När allt annat togs ifrån en var familjen det enda som betydde någonting. Förutom sin farfar hade Ross ingen nära anhörig. Han hatade tomheten som han hade inom sig.

Ytterligare två räddningspatruller dök upp när eldgivningen utanför mattades av. De hade med sig bårar som de lyfte över de sårade på och försvann bort till den plats där helikoptrarna hade landat.

Ross var sist ombord. Skotten haglade runt skrovet, jord och grus yrde runt dem men till slut kunde han se att piloten formade orden som alla väntade på. De var på väg tillbaka till basen.

Så fort de landat såg han till att hämta antiseptisk lösning och bandage innan han gick till förläggningen. Solen värmde den arm som inte längre skyddades av en ärm. Insikten om att han varit i helvetet och kommit levande därifrån gjorde honom yr på gränsen till euforisk.

Klockan var inte ens tolv.

Köp boken HÄR!