Smygläsning: Allt jag velat ha av Kristan Higgins (Översatt av Christina Mansicka)

När mannen jag älskade närmade sig mitt kontor dök bilden av ett rådjur som blir påkört av en lastbil upp i mitt huvud. Jag var rådjuret, bildligt talat, och Mark Rousseau var den ödesdigra lastbilen.

Men så här är det. Rådjuret stannar alltid upp, som vi alla vet, därav uttrycket ”som ett rådjur i strålkastarljus”. Rådjuret och jag (Callie Grey, trettio år klockan nio och trettiofyra i förmiddags) är högst medvetna om att lastbilen kommer att träffa oss. Men vi bara står där, väntar på det oundvikliga, vare sig det är en lastbil (i rådjurets fall) eller en man som spänstigt går mot mig (i mitt fall), med sitt eviga leende på plats, det mörka håret i bångstyriga lockar och de där vackra, dansande mörka ögonen. Jag väntade, rådjursögt. Det var verkligen hemskt, för utan Marks inflytande var jag inte alls något rådjur på väg att bli påkört. Jag var snarare en förtjusande kavat igelkott eller något.

– Hej. Mark log.

Pang! En fullträff. Solen sken in genom fönstren på den gamla kontorsbyggnaden i tegel där Mark och jag jobbade, lyste upp honom så att han såg ut som en målning av Michelangelo. För att göra honom ännu mer tilltalande hade han på sig en gammal slipover hans mamma stickat åt honom för många år sedan, formlös och urtvättad men något han inte kunde skiljas från. En god son och en sexgud.

Det var som om det fanns två Callie … det smartare, förnuftigare jaget (jag föreställde mig henne som Michelle Obama), och den fåniga, förälskade delen … Betty Boop. Jag önskar att Michelle Obama hade gett Betty Boop en rapp örfil, följt av en våldsam omskakning. Men Betty bara satt där som förtrollad, medan rikets första dam fnös irriterat.

– Hej, sa jag och kände hur jag blev varm i ansiktet. Man kunde tycka att jag, efter att ha träffat honom nästan dagligen i fyra år, borde ha byggt upp en motståndskraft, men nej. Bröstet pirrade av längtan och kärlek, halsen blev knastertorr, det kittlade i fötter och fingrar. Även om jag försökte se ut som en intelligent medarbetare var ansiktsuttrycket förmodligen närmare patetisk beundran.

Mark lutade sig mot mitt skrivbord, vilket innebar att hans skrev var, få se … så där fyrtiofem centimeter från mitt ansikte eftersom jag satt ner. Inte för att jag lade märke till det, förstås.

– Grattis på födelsedagen, sa han och fick det att låta som den mest intima, suggestiva frasen i världen.

Ansikte: nukleärt. Hjärta: skenande. Callie: en millimeter från orgasm. – Tack.

– Jag har förstås en present till dig.

Han mumlade orden med den där rösten … gud, den där rösten. Låg och mjuk och sammetslen … samma röst som han använde i sovrummet, vilket jag mycket väl visste. Ja, Mark och jag hade varit tillsammans. I fem veckor. Fem underbara veckor. Nästan fem och en halv, om man var noggrann. Vilket jag var.

Ur bakfickan tog han fram ett litet, rektangulärt paket. Hjärtat hoppade till när hjärnan snurrade av motstridiga tankar. Ett smycke? pep Betty. Det betyder något. Det är romantiskt. Så romantiskt! Åh! Herregud! Å andra sidan påbjöd Michelle försiktighet. Lugna ner dig, Callie. Vänta och se vad det är för något.

– Åh, Mark! Tack. Det hade du inte behövt, svarade jag med andfådd röst.

På andra sidan glasbetongen som skilde våra kontor åt drämde Fleur Eames igen en låda. Väggen gick bara tre meter upp medan taket var fyra, vilket var perfekt om man ville tjuvlyssna och jag antog att hon försökte väcka mig ur mitt töcken. Fleur, som var copywriter på firman, kände till min förälskelse. Det gjorde alla.

Jag harklade mig och tog paketet ur Marks hand. Han höll kvar det några sekunder och flinade innan han släppte taget. Presenten var inslagen i glatt, gult papper. Gult är min favoritfärg. Hade jag nämnt det för honom någon gång? Hade han arkiverat det på samma sätt som jag arkiverat allt han någonsin sagt till mig? Han log mot mig och hjärtat hoppade över ett slag, stannade och gick sedan i gång på högvarv. Åh, gud. Kunde det vara så? Ville han äntligen att vi skulle börja om igen?

Jag hade jobbat på Marks firma de senaste fyra åren. Det var den enda reklam- och pr-byrån i nordöstra Vermont. Personalstyrkan var liten – bara Mark och jag, Fleur, kontorschefen Karen och Pete och Leila, de två bleka datanördarna som höll på med grafisk design. Jo, och så Damien, Marks personliga assistent/receptionist/villiga slav.

Jag älskade mitt jobb. Var riktigt bra på det också, vilket bevisades av den stora affischen på min vägg, som så när gett mig en Clio, reklambranschens motsvarighet till en Oscar. Sagda Clioceremoni ägde rum elva månader tidigare i Santa Fe. Och i den där vackra, romantiska staden hade Mark och jag äntligen blivit ihop. Men det var ingen bra tajming för ett seriöst förhållande. Det var i alla fall vad Mark hade sagt. Ärligt talat, har en kvinna någonsin sagt det? Det är inte många tjugonioåriga kvinnor som har problem med tajmingen när det gäller att bli ihop med mannen de älskar. Nej. Det var Marks tajming som inte stämde.

Men nu … en present. Kanske tajmingen äntligen var rätt? Kanske nu, på samma dag som jag blev trettio år och trädde in i det decennium då det är mer sannolikt för en kvinna att bli riven av en grizzlybjörn än att bli gift … kanske det verkligen var början på en ny era.

– Öppna den, Callie, sa han och jag lydde.

Hoppades att han inte märkte hur mina fingrar darrade. Inuti låg en svart sammetsask. Kära nån! Jag bet mig i läppen och sneglade upp på Mark, som ryckte på axlarna och gav mig det där hjärtsnörpsleendet igen.

– Det är inte varje dag min favorittjej fyller trettio, tillade han.

– Urk, hånade Damien i dörröppningen.

Mark kastade en snabb blick på honom, men vände sedan blicken mot mig igen.

– Hej, Damien, sa jag.

– Heej.

Han töjde ut ordet i två föraktfulla stavelser … Damien hade än en gång gjort slut med sin pojkvän och avskydde för närvarande kärlek i alla former.

– Chefen, Muriel är på linje två.

Något fladdrade till i Marks ansikte. Irritation, kanske. Muriel var dotter till vår senaste kund, Charles deVeers, ägare och grundare av Bags to Riches. Företaget tillverkade ytterplagg av en kombination av plastkassar och naturfibrer. Det var vårt största konto hittills, en stor affär för Green Mountain, som hade merparten av sina kunder i New England. Jag hade bara träffat Muriel en gång, och bara som hastigast, men Mark hade flugit fram och tillbaka till San Diego där Bags to Riches låg. Som en del av avtalet hade Charles bett Muriel att komma till Vermont och jobba som projektledare, så att han hade någon i sin närhet som kunde hålla koll på saker och ting. Och eftersom Charles betalade oss massor av pengar hade Mark sagt ja.

Mark svarade inte Damien, som strålade av glädje över att få styra Marks dag. – Chefen? sa Damien lite skarpare. Muriel? Minns du henne? Hon väntar.

– Låt henne vänta lite till, svarade Mark och blinkade åt mig. Det här är viktigt. Öppna asken, för tusan, Callie. Damien suckade med den dramatik bara en gaykille kan få till och skyndade ut i korridoren.

Med hettande kinder öppnade jag sammetsasken. Det var ett armband av tunna silvertrådar som var vridna och tvinnade som murgröna. – Åh, Mark, jag älskar det, viskade jag och drog fingret längs de fina linjerna. Jag bet mig i läppen och ögonen började redan bli fuktiga av glädjetårar. – Tack.

Hans ansiktsuttryck var mjukt. – Varsågod. Du betyder mycket för mig. Det vet du, Callie. Han böjde sig ner och kysste mig på kinden, och varenda detalj etsades genast in i min hjärna – hans mjuka, varma läppar, Hugo Boss-colognen, värmen från hans hud.

Hoppet, som legat i aska de senaste tio månaderna, flammade till ordentligt.

– Tror du att du hinner komma på min fest senare? frågade jag och försökte låta käck och rolig, inte trånande och brunstig. Mina föräldrar skulle ordna en liten tillställning på Elements, den bästa restaurangen i området, och jag hade bjudit alla mina arbetskamrater. Det var lönlöst att låtsas: Jag fyllde trettio, kunde lika gärna få lite presenter.

Mark rätade på sig, sedan tog han bort en pappershög från den lilla soffan på kontoret och satte sig ner. – Mmm … hör på, jag måste berätta en sak. Du har träffat Muriel, eller hur?

– Ja, men bara en gång. Hon verkar … väldigt … Hmm, tänkte jag. Hon hade haft en skitsnygg svart dräkt, eleganta skor … varit rätt intensiv. – Väldigt fokuserad.

– Ja. Det är hon. Callie … Mark tvekade. – Muriel och jag umgås.

Det tog några sekunder innan det gick upp för mig. Än en gång var jag det där dumma rådjuret som stumt såg på när lastbilen körde vägen fram. Hjärtat stannade tvärt. För en sekund kunde jag inte andas. Michelle Obama stod intill mig och skakade sorgset på huvudet med de snygga armarna korsade. Jag märkte att jag hade munnen öppen. Stängde den.

– Jaha, hörde jag mig själv säga.

Mark tittade ner i golvet. – Jag hoppas att det inte ställer till med några … besvär. Med tanke på vår tidigare historia.

Det hördes ett vitt, brusande ljud, som ett vattendrag som översvämmades av vårfloden och allt skräp som sveptes med. Var han ihop med någon? Hur var det möjligt? Om tajmingen var rätt för Muriel … varför inte … Äh, vad fan.

– Callie? sa han.

Så här är det när man blir påkörd av en lastbil. Ibland fortsätter rådjuren att springa. De bara hoppar in i skogen och liksom säger: ”Tjoho! Det var nära ögat! Tur att jag klarade mig. Öh … jag har väl klarat mig? Fast när jag tänker efter känner jag mig lite konstig. Tror jag måste lägga mig ner en stund.” Och sedan dör de.

Marks röst sänktes. – Det sista jag vill är att såra dig.

Säg något, kommenderade rikets första dam. – Nej, nej! kvittrade jag. Det är bara … ingen fara, Mark. Oroa dig inte. Jag verkade le. Le och nicka. Ja. Jag nickade. – Hur länge har ni varit … tillsammans?

– I några månader, svarade Mark. Det är … rätt allvarligt.

Han sträckte sig fram, tog upp armbandet ur asken och satte det runt min handled så att hans fingrar snuddade vid den känsliga huden där, fick mig att vilja slita bort armen.

Under alla de år jag känt Mark hade han aldrig varit ihop med någon i flera månader. Några veckor, visst. Ärligt talat trodde jag att fem var rekord.

Åh. Min kropp började komma i kapp det faktum att jag just fått en smäll. Halsen blev trång, lederna vibrerade av flyktreaktion på faran och en skarp smärta sköt genom bröstet.

– Jaha. Nå ja. Vet du vad? Jag måste förnya körkortet! Det höll jag på att glömma! Du vet … födelsedag. Körkort. Förnya. Andas, Callie. – Kan jag gå på lunch lite tidigare i dag? Rösten sprack och jag harklade mig igen, undvek noga Marks mörka och nu sorgsna ögon.

– Visst. Ta den tid du behöver.

Vänligheten i hans röst gjorde mig nästan mordisk. – Jag blir inte borta länge, kvittrade jag. Tack för armbandet! Kommer snart!

Sedan tog jag min stora rosa väska och reste mig, oerhört noga med att inte stryka mot Mark, som fortfarande satt i min soffa och stirrade rakt fram.

– Jag är ledsen, Callie, sa han.

– Nej! Inget att be om ursäkt för! sjöng jag. Måste rusa. De stänger tolv i dag. Vi ses!

*

En halvtimme senare stod jag i kö på kontoret för körkortsregistrering och följderna av att ha blivit känslomässigt påkörd av mannen jag älskade –och nu hatade, men ändå älskade – började hinna i fatt mig. Michelle Obama hade övergett mig, hade sorgset insett att jag var ett hopplöst fall, och Betty Boop knep igen munnen och blinkade tillbaka tårarna. Jag försökte hålla förtvivlans tuff tuff-tåg på avstånd och såg mig omkring. Grått, smutsigt klinkergolv. Smutsvita väggar. Jag stod mitt i en kö på cirka tio personer, och alla var håglösa och livlösa och kärlekslösa … verkade det som.

Hela scenen var som något ur en fransk existentialistisk pjäs … Helvetet är inte andra människor. Helvetet är körkortsregistreringen. Robotliknande kontorister hasade bakom disken, hatade uppenbarligen sin lott i livet och begrundade den lättaste formen av harakiri eller förskingring så att de kunde lämna det här dystra stället. Klockan på väggen tycktes håna mig. Tiden går, bruden. Livet går dig förbi. Grattis på din satans födelsedag.

Andhämtningen snabbade på, knäna kändes som kupor fulla av argsinta bin. Tårar sved i ögonen och på handleden kliade min förbaskade födelsedagspresent. Jag borde bara slita av den. Smälta ner den till en kula och döda Mark. Eller mig själv. Eller bara svälja armbandet helt och låta det trassla in sig i tarmarna och kräva akutingrepp och sedan låta Mark komma till sjukhuset och inse precis hur mycket han verkligen älskade mig. Inte för att jag ville ha honom nu. ( Åjo, sa mrs Obama när hon dök upp igen. Du skulle äta ett spädbarn om det innebar att du kunde få honom.)

Nå ja. Kanske inte ett spädbarn. Men tanken på att Mark var ihop med någon annan … i några månader, rätt allvarligt … jävla skit! Paniken dök upp som käftarna på en stor vithaj, fasansfull och oväntad. Dumma Muriel med sitt svarta hår och sin bleka hy, som en vampyr i moderiktiga skor … när fan hade de börjat gå ut med varandra? När, för i helvete?

Skit också. Skulle jag gå? Nej. Jag måste förnya mitt körkort. I dag var sista dagen jag kunde göra det utan att få böter. Jag hade satt på mig jättesnygga kläder också – röd och vit blus, kort röd kjol, stora guldringar i öronen, och håret var perfekt, alldeles blankt och fylligt … Och vad skulle jag annars göra? Sitta i bilen och böla? Sparka på ett träd? Strypa en älg? Jag var faktiskt inte den typen. Enda tanken som var tilltalande var att sitta i gungstolen och äta kaksmet.

Nyfiken på att läsa vidare? Köp boken HÄR!